Jag vaknade tidigt på Fredagen, hade glömt alliting. Men när jag såg Veras sovande ansikte brevid mig så kom jag på gårdagens händelser. Helt plötsligt så mådde jag riktigt illa och jag rusade till toaletten. Jag kräktes vilket jag inte direkt uppskattade.

-         Vad gör du eller? Frågade Vera sömnigt, hennes blondaktiga hår var helt tuffsigt och hennes blåa ögon var bara små glipor.

-         Spyr, hehe, sa jag men det var ju inte särskilt kul.

-         Åhh, nej stackars dig, det var ju inte såhär det skulle bli, hon kom fram och kramade mig och så stod vi en stund. Men sedan så sa Vera

-         Nej nu så får vi göra oss klara till skolan!

-         Jaa, det får vi väl men vad ska jag säga om någon frågar? Undrade jag, en del hade redan sätt att jag blivit lite rund men för mig så kändes det faktiskt som att jag blivit mycket rundare över natten.

-         Säg inget, bara va tyst, sa Vera medlidsamt och skakade lite på huvudet. Vi fixade håret framför våran gigantiska badrums-spegel och Vera borstade sitt och tupperade de sen och jag gjorde samma sak med mitt tunna blonda hår. Sen så tog vi eyeliner, ögonskugga, mascara mm. Nackdelen med att göra sig iordning med Vera var att jag kände mig så ful brevid hennes söta ganska runda ansikte, som var helt perfekt! Mitt var lite mer avlångt och enligt Vera så var det ’’asa snyggt’’, men det tycker inte jag. När vi var klara med det så klädde vi oss. Jag tog på mig en svart ganska len magtröja och Vera tog en likadan men som var vit, jag tog vita kortbyxor och hon svarta. Jag stannade när vi kom till ytterdörren, någon hade kastat in ett brev i brevinkastet! Brevbäraren lade nu mera våra brev i postlådorna på 1:a våningen, men det var inget frimärke, bara min adress, brevet var ifrån…. MER?

Det kan inte vara sant! Det fanns ingen avsändare.

-         Veeera!! Ropade jag.

-         Vaad? Frågade hon och kom inspringande i hallen med sina 12 cm svarta klack skor och med mina i vardera hand.

-         Jag har fått ett brev, hasplade jag ur mig och lutade mig mot våran brunaktiga ytterdörr.

-         Coolt, svarade Vera ironiskt.

-         Utan frimärke och avsändare, det är bara min adress på! Utbrast jag när jag förstod varför hon var så ironisk.

-         Det var lite coolare, svarade hon och nickade lite, öppna det!

-         Okej, sa jag och öppnade det vita kuveret, i så var det ett vanligt papper med en sned men fin handstil hade skrivit

Möt mig vid fontänen klockan 3 på skolan!

Jag började darra men när vi kom till skolan så tog jag på mig min självsäkra roll. Med tolv centimeters klack så blev jag 177 cm lång vilket jag gillade eftersom jag var längre en än del killar. När vi kom in på skolgården så kom Emma och Filip springande emot oss.

-         Gissa vad, utbrast Emma.

-         Vaad? Undrade jag nyfiket.

-         Jo jag och Filip…..

-Jo jag och Filip är ihop, sa Emma och fnittrade förtjust.

- O vad kul, sa Vera glatt och log.

- Aah, jätte, klämde jag ur mig och jag fick även till ett fejkleende. De sprang vidare för att berätta för några andra och Vera ställde sig framför mig och log.

- Hörru du, nu får du allt ta och rycka upp dig, sa hon med ett skratt och skakade lite på mina axlar som om jag typ somnat eller nåt.

- Jag e glad, sa jag trumpet men denna gången så försökte jag inte ens se glad ut.

- Mm, ser det, svarade hon ironiskt.

Vi gick ganska långsamt till skolbyggnaden och in i klassrummet.

Dagen segade sig fram men till slut var klockan 10 i 3 och jag slutade för dagen, det sista vi hade gjort var att ha ett ansträngande danspass. Det var ju inte så konstigt eftersom jag och Vera gick estet-dans.

När vi kom ut på skolgården så bestämde vi att Vera skulle gömma sig i närheten så hon kunde ingripa ifall det var någon skummis. Och det var tur för det var Karl som stod där.

-         Hej, du kom alltså, sa han och log vänligt.

-         Aa, svarade jag tveksamt.

-         Och din kompis? Undrade han.

-         Hon är inte här, svarade jag ännu mer tveksamt och med korsade fingrar bakom ryggen.

-         Jag ska säga dig en sak unga dam, han lätt hotfull, du ska….  

-         Du ska få höra! När vi står öga mot öga, han log lite nu.

-         Va….aa..d, frågade jag darrande.

-         Jag är inte som andra, sa han och såg faktiskt lite ynklig ut, jag kollade bort mot de stället Vera stod, hon viftade med armarna men jag förstod inte varför.

-         Jaag, förstår inte, klämde jag ur mig förskräckt.

-         Jag har ett behov av andra människor, han såg bedjande på mig, din mamma ville saker men det ville inte jag, hon sa att hon behövde nån men jag liksom hade inte tänkt mig så. När jag såg dig så blev jag helt utom mig, du är ju så…så speciell för mig, du avskydde mig liksom inte för att jag är som jag är.

-         Men jag minns inget, sa jag bara, jag… jag… hade det svårt med alkohol, jag var bara 16 år och hade ingen aning om att det skulle hända just mig.

-         Aha, det förklarar varför du såg så ung ut, du var bara 16! Utbrast han och nickade, men jag är 19 år nu och jag har bara en sak till att säga, FÖRLÅT! Men jag får behandlingar nu efter det som hände, jag hade verkligen tur.

-         Det där var lite mer än en sak med, sa jag med ett skratt, jag förlåter dig, och ja vi kanske till och med kan bli kompisar, du är ju ändå pappan.

Nu när jag tänker tillbaka på det 4 månader senare så kan jag knappt förstå att det hänt. Vi träffas mycket efter det men mamma vet inget, tror jag…

-         Kommer du? Ropade Vera från mitt badrum.

-         Jaja, sa jag och drog på mig en vit tröja som var mammas gamla mamma klädes tröja, jag sprang -så gått det gick- till badrumet och gjorde en snygg makeup. Sedan så tupperade jag håret och jag och Vera skyndade över till Emma i en villa som låg mitt emot. Vi gick in utan att knacka eftersom hennes föräldrar inte var hemma över helgen. När vi kom in i vardagsrummet så såg det lite konstigt ut, de vita vägarna var fulla med affischer på snygga killar och soffan var täckt i  nånting… nånting mörkt blått. I soffan så satt Emma med Filips arm runt sig och när Adam så Vera så sprang hon omfamnade honom som om det inte hade setts på evigheter! Jag gick och satte mig brevid Vera men då knackade det på dörren. Jag hade inte märkt att de satt och pratade men så blev det helt tyst.

-         Vem är det, viskade jag förskräckt.

-         Va inte så förkräckt, utbrast Emma med ett stort leende, det är Karl!

-         Okej, sa jag, jag går och öppnar. När jag öppnade dörren så var det alldeles riktigt, det var Karl.

-         Hej, sa jag blygt, vi hade liksom inte setts på 2 veckor för han och jag träffades ofta efter skolan men nu var det andra veckan på lovet så vi hade inte träffats på ett tag. Jo det är lite komplicerat men såhär ligger det till. Barnet ’’blev till’’ i Oktober 4 månader senare var det Februari, det var då berättelsen utspelade sig förut och nu är det Juni. Jag är född den 27 Januari 1994.

-         Hej tjejen, sa han och blicken såg busig ut, sen tog han mig intill sig i-vad jag trodde- var en kram men så snuddade våra läppar mot varandra och ja, det blev en kyss.

MER?

Heej, jag skriver ju noveller och min första som heter ''Gravid med någon jag inte älskar'' har försvunnit så igår gjorde jag ett nytt forum så också är försvunnet, så nu så ska jag lägga upp den här, jag har inte delarna från det första forumet så jag ska bara skriva lite snabbt vad den handlar om :)

DEt handlar om en tjej som heter Sofia Höög, hon är 17 år och har fått ett besked, hon är gravid. Hon bor med sin mamma i en ganska stor lägenhet som ligger mitt emot hennes bästis Veras. En dag så blir hennes mamma misshandlad i sitt rum av en kille. När Sofia var 16 år så hade hon problem med alkohol, hon drack för mycket även om hon inte ens var myndig, då blev barnet till med ingen annan är killen Karl som misshandlade hennes mamma.